Chefredaktör Sarah Britz: Lögn, förbannad lögn och statistik

Lögn, förbannad lögn och statistik. Det är en bevingad fras som mycket väl kan användas när vi pratar om hemlöshet. I slutet av 2019 kom nyheten om att hemlösheten i Malmö stad kraftigt sjunkit. Enligt stadens egen kartläggning. Siffror som inte alls speglar verkligheten enligt Malmö Stadsmission och andra som möter människor i nöd och utan hem. Hur kan det komma sig att verkligheten tolkas på så skilda sätt?

Malmö har en egen definition av hemlöshet som skiljer sig från hur Socialstyrelsen kartlägger på nationellt plan. Det försvårar kommunala jämförelser. Även om Malmö jämför enligt egen modell är det vanskligt att göra det två år efter varandra för under samma tid har Malmö ändrat riktlinjerna för vem som ska få hjälp. De fattiga utan sociala problem räknas inte. Den som räknas i hemlöshetsstatistiken måste vara i kontakt med socialtjänsten. Du måste missbruka, lida av psykisk ohälsa eller ha en annan social problematik. Då får du stöd av kommunen.
Alltså är mörkertalet stort.

Lögn, förbannad lögn och statistik.

Även på nationell nivå finns ett mörkertal. Vid Socialstyrelsens senaste kartläggning, som publicerades för två år sedan, poängterades att bortfallet av kommuner som rapporterade in sina siffror var stort.

Svenska kommuner har ingen skyldighet att kartlägga antalet hemlösa. Svenska kommuner mäter med olika metoder. Alltså brister kunskapen om hur det ser ut i Sverige.
Statistiken säger ingenting om EU-medborgare som bor på gatan, ensamkommande som inte kan eller får utvisas, papperslösa eller dem som dragit sig undan alla myndighetskontakter och lever under radarn.

Det vi ser i statistiken är bara en liten del av verkligheten.