Medelklassen äter bönchips

Vi ska ha gäster. Sönerna har plockat ner några liter Trocadero Zero och jag har lagt ett par av Nils Oscars alkoholfria pale ale i korgen. Nu återstår chips.
Pojkarna börjar rycka i de största påsarna. Ranch. Grill. Dill. Vickning. BBQ. Mina ögon faller på rotfruktschips, linschips och chips med skalet kvar. Smaksatta med ramslök, rödlök och chipotle. Bilder av bryggor, fyrar och solnedgångar på påsarna. Små påsar, till samma pris som de stora.

Barnen ser skeptiskt på mig när jag håller fram bönchips med smak av närodlad timotej och pollenfri gråbo.
»Måste vi alltid ta det äckligaste?«
Jag funderar i några sekunder och nickar. »Ja, kära söner, det måste vi.«
»Varför då?«

Jag suckar och tänker för mig själv att någon gång måste det ju vara dags att ta Det Där Snacket – samtalet som ska få de att förstå var de kommer ifrån och hur de blev till. Så jag säger: »För att vi är medelklass.«
De tittar undrande på varandra och på mig, som om de vill att jag ska utveckla. Åtminstone är det så jag väljer att tolka den där blicken även denna gången.
»Vi tillhör varken den vulgära underklassen eller den dekadenta överklassen. Vi är mittemellanklassen. Vi tjänar inte jättemycket, men tillräckligt mycket för att kunna köpa bönchips i små påsar till priset av en stor påse grillchips. Och framför allt har vi smak!«
»Har inte alla människor smak?«
»Nej nej, kära barn, nu förväxlar du sinnet smak med känslan smak! Alla människor kan lägga nånting på tungan och tycka att det smakar bra eller illa! Men bara vi i medelklassen kan känna att det smakar bra! Varför tror ni att vi brukar köpa mörk choklad med extra hög kakaohalt och smak av apelsin?«
»För att ni tycker det är gott?«

Jag tittar på min åttaåring i några sekunder och börjar sedan hånskratta. Nog för att mina barn är just barn, men att de var så naiva hade jag inte trott.
»Gott!?! Det finns förstås ingen människa som tycker att mörk choklad med apelsinsmak är gott! Det är ju som att tugga på en klinkerplatta som någon spillt saft på! Nej, att vi köper dessa oätbara chokladkakor är för att vi känner att det är bättre! Och att vi blir lite bättre på kuppen!«

Sönerna funderar och jag tror att de långsamt börjar förstå. Till slut föreslår en av dem att vi ska köpa både den stora säcken grillchips och det lilla etuiet bönchips.
»Och så slår vi upp grillchipsen i skålen – men låter bönchipspåsen ligga framme!«
Jag ler. Jag har lyckats. Från och med nu kan de klara sig utan mig. Nu behöver de inte längre min hjälp för att leva ängsligt.