Linda Skugge: Han hade hela tiden en annan
Det måste ha varit i Karlskrona eller om det var i Kalmar. Jag minns inte längre för jag har börjat blanda ihop alla platser vi besökte. Men jag minns att det kändes som slutet på något sätt. Av en massa olika skäl och att det kändes så svart och att jag visste att det inte skulle hålla och att jag hela tiden sa att det berodde på att jag inte kan ha en relation och att jag inte är en sådan som stannar vilket förmodligen stämmer men jag vet att vi käkade hemma hos en vän och att han blev så där full så där snabbt att det kändes otäckt då han mot slutet inte kunde stå upp och att jag redan tidigt på kvällen sa att jag ville gå hem men att han inte lyssnade på mig utan istället berusat tjatade på mig att kom igen vi som har så kul men jag hade inte kul för jag mådde dåligt och det blev ännu sämre av att han inte lyssnade på mig och att den känslan är den värsta jag vet för jag har varit med om den så många gånger förr i en annan relation. En relation där även alkoholen hela tiden gått först fast jag gång på gång fick höra att det var jag som var egocentrisk och alltid tänkte mest på mig och jag vet faktiskt inte om jag klarar av att från någon som så ofta dricker för mycket få höra att det är jag som är »jag jag jag«. Som den där kvällen i Sundsvall då jag mådde extremt dåligt av en urinvägsinfektion som förvärrades något kopiöst av min grundsjukdom Addison men som på något sätt vändes emot mig, som om det var jag som var »jag jag jag« som bara tänkte på mig själv, som inte visade tillräckligt med ömhet, som inte ville hålla handen. Och som dessutom säkert hade messat med män från Tinder under natten.
Det jag tänker att man gör om den som man vill vara ihop med ligger sjuk på ett hotellrum i Sundsvall är nog att hålla sig nykter, erbjuda sig att köra hela vägen hem, fråga om man kan göra något för min skull.
Det man inte gör är nog att gå ut och supa ner sig så hårt att man sedan fullt påklädd däckar som ett kryss på sängen så att jag inte får plats. Enligt träningsklockan sov jag i två timmar. Och var tvungen att köra hem. En bilresa som redan gått till historien i antal tillkortakommanden jag fick höra om mig själv där mitt påstådda överanvändande av »att dra sjukdomskortet« nog var det som sårade allra mest, med tanke på att jag aldrig drar det. Om man tänker efter och istället inser hur jävla mycket jag kämpar med min skitsjukdom.
Jag messade med någon under natten. Men det var ingen man. Utan min bästa tjejkompis. Som skrev att du kan inte vara med ytterligare en alkoholist. Du kan inte vara med någon vars missbruk är identiskt med den förras där alla resor slutade med samma sorts ensamsupande och att ligga som det där krysset så du inte får plats och det varje gång vändes till att det var du som var den som bara tänkte på dig själv och diverse svartsjukeutbrott att du höll på med andra. När det var han som hela tiden hade en annan relation. Den med alkoholen.
