»Kroppskontakt, nej tack«

Men tänk om hon blir mördad. Så sa mamma till min syster när jag för första gången skulle åka hem till min nya man för att porra. Mitt på dan. I fullt dagsljus. Framför hans glasväggar. Ut mot gatan.

Mamma skulle göra allt för mig. Då menar jag bokstavligen talat precis allt som jag ber om. Hon skulle göra vilket ärende som helst. Oavsett tid på dygnet. Hur tungt och långtråkigt det än är. Hon skulle låna ut pengar. Hon har nog – när jag tänker efter – passat mina barn mer än jag själv. Trots att det är jag som är deras mamma. Hon har – trots att hon sagt att hon inte velat – sanerat efter mina dagisbarns alla magsjukor, löss och springmask. Smittorisk har varit underordnad. En gång fick hon över tvåhundra i sänka och blev inlagd på sjukhus. Dagisbakterier, sa läkaren strängt.

Hon kokar te när jag ber om det. Hon handlar åt mig. Hon syr upp gardiner och lagar barnkläder. Hon fixar mina blommor. Hon pyntar och piffar. Hon har stått ut med mina på grund av sjukdom trista raseriutbrott. Hon korrläser mina böcker. Hon har skött hela mitt hushåll bara för att jag har känt för att åka till London eller Amsterdam. För att förlusta mig och spendera (sjukt onödiga) pengar (på böcker och dryck, förmodligen mest dryck).
Jag kan helt ärligt inte komma på något hon inte skulle göra för mig. I detta nu sitter jag på hennes balkong och skriver den här texten. För att hon har så mycket mysigare hemma än jag. Mamma finns, så att säga, ALLTID där.

Men hon har aldrig sagt att hon älskar mig.

Jag och mamma har exakt samma relation som Fiona Shaw och dottern Gemma Whelan i HBO-serien Killing Eve (producerat av den enastående Phoebe Waller-Bridge). Fiona Shaw skulle säga exakt så där om sin dotter.
Tänk om hon blir mördad. Som ett sätt (det enda?) att visa att man bryr sig. När Fiona Shaws son just dött (genom en knuff från ett fönster) och dottern ville ge sin mamma en kram stod mamman rakt upp och ner med armarna löst hängande ut med sidorna.
Trots att tårarna strömmade ner för dotterns kinder sa mamman bara: »I’m fine, there’s no need to.«
Men måste man verkligen hålla på att kladda på varandra hela tiden? Är inte den här nya coronagiven rätt skön? För ens kroppsliga sfär och integritet? 

Det har gått i rakt nedstigande led till mig. Jag är sämst på kramar och kroppskontakt. Det återstår att se om mina döttrar kommer klara av att krama sina barn. Eller om det är något som sitter i generna. Något som är svårt att sätta fingret på, men som bara inte känns som vi.
Själv hoppas jag mest på att mina tjejer inte blir mördade. Och att de kommer låta mig ställa upp för att hjälpa dem så där mycket som min mamma alltid gjort. Att de känner att vi har en utmärkt men – faktiskt – kroppskontaktsfri relation. Att vi respekterar och älskar varandra. Att jag skulle gå i döden för deras skull. Lätt! Att de förstår att det också är ett sätt att visa kärlek. Att alla människor är olika. Och att det är okej.

Mamma brukar säga att jag är världens mest bortskämda barn. Jag vet, säger jag. Sedan ler vi väldigt kärleksfullt mot varandra.