Kalle Lind: »Jag är godhetsknarkare«

Jag har en bekännelse: jag är godhetsknarkare. Ibland känner jag begäret att bete mig anständigt, att hjälpa till, att dra ett strå till den jättelika stacken. Troligen traumatiserades jag av ett kraftigt överdoserande av Bamse i barndomen.

På tåget till Göteborg stiger en upprörd man in i förstaklasskupén där jag sitter och mansskrevar. Han pratar förvirrat om att hans fru och barn behöver akut hjälp där hemma och att han snabbt måste låna några hundralappar. Ingen lyfter ett ögonbryn. Han pratar ut i ett vakuum. Jag blir irriterad över den demonstrativa tystnaden och lovar att hjälpa honom.

Väl framme i Göteborg går vi till en bankomat. Jag ger honom summan han behöver. Han lovar att betala tillbaka. Jag menar att det nog blir svårt, men han insisterar på att vi ska byta telefonnummer. Han ska göra rätt för sig och swisha från sin frus smartphone så fort han har kommit hem. Jag säger igen att det inte behövs, inte för att jag hatar mina pengar, men för att han verkar ha större praktisk nytta av dem. Han svär på en av alla gudar jag inte tror på – för undvikande av diverse spekulationer: den kristna – att jag ska få tillbaka varenda spänn. Gott så.

Där hade historien kunnat ta slut. Jag hade kunnat sätta mig på mitt anslutningståg mot Oslo och känt mig hög på min egen gränslösa godhet. Eller, troligare, gått vidare i mina självupptagna tankar om nästa text jag ska skriva eller nästa film jag ska se och inte reflekterat särskilt mycket mer över mannen och hans familj.

Men så sitter jag på Oslotåget och rätt vad det är står samme man i mittgången och ropar samma, som jag hör nu, -in-övade ramsa om sin fru och sin unge och deras akuta behov av kontanter. En kvinna som åkt samma Göteborgståg som jag avslöjar honom – »Du var ju med på förra tåget också!« – och med ens har han upplösts i atomer. Jag inser att jag gått på en nit och känner mig lurad på något som jag aldrig saknat. Jag skickar ett sms till numret han gett mig: »Nu såg jag dig på ett annat tåg säga exakt samma sak. Tråkigt att du lurar folk som försöker vara hyggliga.«

Vissa skulle hävda att sensmoralen i den här, möjligen sanna, historien är att aldrig försöka hjälpa någon. Jag insisterar på att en man som tar risken att bli avslöjad och därmed hånad, bespottad och avskydd är en människa i en långt mer desperat livssituation än jag. Ergo kom mina sedlar lika väl till pass i hans ficka som om jag gått och köpt en bulle på Centralen för samma summa.

Men givetvis kände jag mig inte god. Jag kände mig dum. •