Kalle Lind: Fem tullare på jakt
Jag tog tåget från Malmö till Stockholm. Strax efter avgång klev tullen på. Fyra personer och en hund. Associationen till Enid Blytons Femgäng låg nära till hands.
Tullarna ställde samma fråga till varje mörkhyad människa i vagnen: ”Är du svensk?” Om svaret var nej, eller om vederbörande inte ens förstod frågan, ombads de peka ut sin väska. Om de sedan var unga män blev de kroppsvisiterade.
På andra sidan gången från mig satt en ung arabisktalande man i träningsoverall. Han var ”misstänkt trött”. Alltså fick han resa sig inför hela vagnen och bli genomsökt av ”Femgänget”. Där de flesta av oss möjligen tvingas genomgå kroppsklämning vid flygplatsers säkerhetskontroll, vilket är ett av de bärande skälen till att jag alltid åker tåg, var det någonting i den unge mannens rörelsemönster som sa att han varit med om det förr. Bär man träningsoverall, pratar utrikiska och klipper misstänkt med ögonen så får man på daglig basis vänja sig vid att tjänstemän klämmer en på könet.
Femgänget fick utdelning för sitt klämmande: i en av träningsoverallens fickor låg en halv karta Tramadol. Tramadol är, enligt Wikipedia, ”ett morfinliknande analgetikum, som används vid måttlig till svår akut och kronisk smärta”. Man skulle kunna lägga till: ”… och som är en populär som gatudrog”. På svensk säkerhetsprosa: knark.
”Do you have a prescription?” sa tullaren.
”No”, sa killen i träningsoverall.
”Then I have to take this!” sa tullaren och gick.
Därmed hade han tydligen gjort sitt. Killen i träningsoverall delgavs ingen misstanke om brott utan fick sitta kvar på tåget. Under de återstående timmarna till Stockholm kastade han sig i sätet och skrek i sin mobil. Även om min arabiska är bristfällig kunde jag urskilja ”Tramadol!” som ett återkommande ord i den allt desperatare svadan. På tonfallet kunde jag också avläsa att personen på andra sidan inte gav honom de svar han önskade. I höjd med Linköping började han gråta. Lika mycket som han led, led övriga vagnen av suckandet och skrikandet och stånkandet.
Och nu frågar ni efter sensmoralen i den här historien. Det finns troligen ingen. Killen i träningsoverallen fick sig väl en tankeställare, slutade knarka och köpte kostym. Eller så fick han ägna sin natt åt att leta efter nya tabletter som han inte hade råd med. Jag vet inte.
Jag säger inte att någon gjorde fel. Jag redovisar bara för ett stycke verklighet som inte gjorde mig glad, och inte heller upprörd, men som gjorde mig besvärande lättad över att vara vitpigmenterad, medelålders och hyfsat utvilad.
Kalle Lind gör samtalspodden Snedtänkt och, tillsammans med Susanna Dzamic, satirprogrammet Fredag i P4.