I skuggan av Skugge
Som tonåring blev hon rikskänd krönikör på Expressen och tog revansch på sitt utanförskap. När hon sedan mådde skit av hatet drog hon sig undan. I dag föredrar författaren Linda Skugge böcker och kaffe framför sex och relationer.
I rotundan på Stockholms stadsbibliotek sitter vi bredvid varandra på varsin stol. Linda Skugge packar upp sin medhavda matsäck på den för tillfället tomma författarscen vi har framför oss. En termos, en mönstrad kaffekopp i hårdplast och en macka. ”Nu börjar jag käka, men det spelar väl ingen roll, eller?” viskar hon och smyger i sig en tugga.
– Jag orkar inte med att köpa på något äckligt kafé, säger hon och beklagar att det blev vinter i Stockholm just detta aprildygn. Två dagar tidigare hade vi kunnat sitta ute i solen.
Det är en ovanlig dag i Linda Skugges vardag. Hon ger inte så ofta stora intervjuer för det innebär att offra en dag av skrivande. En sån här dag får hon istället använda kvartar och timmar före och efter vårt möte till att läsa in sig på litteratur av exempelvis Bukowski och Murakami inför en skrivarkurs hon ska leda. Hon läser på tåget, på t-banan, ja där hon står och går.
– Som frilans måste du ta vara på varje stund. Det är ju så extremt många projekt samtidigt. Du vet, den här branschen …
Linda Skugge ler och skrattar till.
– Många skulle nog få en chock om de hade mitt jobb ett tag, men säger du det blir folk provocerade. Det är så sjukt låga löner i dag, så du måste jobba med så mycket på en gång att ja, hjärnan börjar ju brinna till slut. Men jag är van vid det.
Livet som frilansskribent är lite av ett skämt, säger hon, men det finns inte så mycket alternativ när det är det hon både vill göra och kan bäst. Linda Skugge är 46 år, bär på en kronisk sjukdom och har varken tid eller ork – och framförallt inte råd – att skola om sig till veterinär. Det yrket hade hon nog annars tyckt om. Denna dag måste hon istället som ägare till en katt med diabetes orka med ett besök hos veterinären för en månatlig spruta.
Linda Skugge går upp halv sex på morgonen. En vana sedan småbarnsåren som gör att hon hinner skriva en timma ”innan folk börjar höra av sig”.
– Jag ger ju ut väldigt mycket böcker, så det är mejl från korrläsare och förlag och andra som jag måste besvara och ta tag i. Det är skönt att ha skrivit klart ett kapitel på morgonen, innan såna där grejer drar igång.
På torsdagmorgnar syns hon i paneldiskussioner i TV4, i programmet Malou efter tio. Efter ett sådant arbetspass blir det ingen analys av Sylvia Plaths poesi vid skrivbordet därhemma. Möjligen en krönika för en ”kvällstidningsmålgrupp”.
Detta sätt att arbeta, med flera parallella projekt samtidigt, har Bukowski skrivit om, berättar Linda Skugge och tar upp en av böckerna hon bär på i sin fullproppade tygväska. Hundöron och uppstickande post-it-lappar märker ut ställen hon vill minnas och använda sig av, och efter en stunds letande hittar hon det:
– Han skriver alltså på en roman, en novell och en diktsamling samtidigt och då säger han att han kommer att växla mellan dessa uppgifter och att det är precis som att ha tre kvinnor: ”När en ’gets sour’ tar man en annan”.
– Det är roligt sagt, det kan jag relatera till, jag ska ta med det i min skrivarkurs, säger Linda Skugge.
Hon skriver för vuxna, för barn, för radio, för teater, kultursidor och veckotidningar. Linda Skugge hoppar mellan de parallella processerna och målgrupperna som en ämneslärare på högstadiet. Hon gillar det. Det kräver disciplin och metodiskt gnetande, men lämnar också utrymme för viss flexibilitet. Hon kan kasta om i sitt schema, bara veckans ackord upprätthålls. Sjukdomen gör det omöjligt att öka takten. Hon går redan på max.
Att skriva på lust och när man har ”flow” är trevligt, men inget hon kan vänta på. Dessutom är det inte avgörande för resultatet, menar hon.
– Jag har ett förmiddagspass, ett eftermiddagspass och ett läspass. Då kan det till exempel stå i min almanacka att jag på morgonen ska skriva ett kapitel till min barnboksserie Iskompisar och på eftermiddagen en essä om Susann Brøgger. Även om det skulle kännas lite risigt så gör jag dessa pass. Måhända blir det dåligt, måhända blir det bra, men det finns inte riktigt något samband mellan hur det känns när man skriver och hur det faktiskt blir. Det ska dessutom sedan passera en redaktör och det som du själv tyckte blev bra kanske inte redaktören alls gillar. Förstår du? Det är bara att göra skiten. Det ska ändå redigeras.
Hur det än kan låta är hon väldigt glad över sitt jobb. Tycker otroligt mycket om att skriva och har betydligt fler dagar av flyt än motsatsen. 150 000 tecken på tre veckor kan tyckas motigt, men Linda Skugge behärskar det hon gör och drivkraften är stark.
– Jag måste ju ha en heltidslön för att gå runt.
Man tjänar ”nästan inga pengar alls” på att skriva böcker, så som för de flesta andra frilansskribenter är det radiojobb och tv-uppdrag, krönikor och annat inom det skrivande fältet som Linda Skugge försörjer sig på. Böckerna skriver hon för att det är roligt. Ibland tillsammans med sin syster, Sigrid Tollgård.
– Det positiva med det är att man hela tiden har någon att bolla med, när det gäller karaktärer, intrig och handling. Det är väldigt bra, konstaterar hon.
De delar upp karaktärerna, när de skriver sina gemensamma ljudboksberättelser för tonåringar. Det är många tecken som ska präntas ner. 50 000 per avsnitt.
– Jag fattar inte hur folk orkar lyssna på entimmeslånga avsnitt, säger Linda Skugge. Själv gör hon det inte. Alltför tjocka romaner går också bort. Även om de kan intressera henne så trycker hon inte i sig 900 sidor av en författare, när hon kan få tre läsupplevelser för motsvarande tidsåtgång.
I barnböckerna, som är Lindas nyaste genre, har hon format två-tre återkommande karaktärer. Alla har drag av henne själv. Favoritkaraktären är en skitunge. En tjej som hamnar i slagsmål, skolkar och söker kändisskap som youtuber.
– Den här Ella påminner jättemycket om mig. Hon är inte taktfull. Kan inte tona ner sig. Är inte strategisk. Men hon har ett gott hjärta. Hjälper andra. Och hon är modig. Ja, det står jag för att jag är.
Ella lyckas till slut med att få uppmärksamhet, precis som den en gång ensamma och osedda tonåringen Linda. Och som för Linda blir det för Ella en dyrköpt erfarenhet.
– Det är väldigt viktigt för barn att höra att det kanske inte är så jätteroligt att bli känd, säger Linda Skugge.
När hon som blyg 19-åring värvades till Expressen sedan de uppmärksammat hennes krönikor i ungdomstidningen Ultra Magazine, blev hon snabbt en frontfigur. Det blev hon också i den feministiska rörelsen på 1990-talet, vilket bland annat resulterade i den uppmärksammade antologin Fittstim, där hon var medredaktör.
Men Linda Norrman, som samtidigt hade bildat familj med musikern Johan Skugge, mådde inte bra av konsekvenserna. Kärleken till skrivandet kunde ingen ta död på, men hatet från läsare blev för mycket. Efter 14 år på Expressen hoppade hon av. Startade förlag, PR-byrå och en blogg som kom att bli landets största under en tid. Dessutom var hon producent på Teater Brunnsgatan Fyra.
Sedan blev hon sjuk. Diagnosen Morbus Addison* innebär ett livslångt medicinerande för att kunna leva ett mycket begränsat liv.
För att orka med det hon måste: jobba, äta, sova och finnas för tre tonårsdöttrar väljer hon bort relationer utanför familjen, sociala medier (så långt det är möjligt) och situationer som kan smitta. Baciller slår hårt mot en som redan ligger i fysisk underkant.
På uppsidan är att hon i sitt arbete har så mycket sociala kontakter, med läsare, redaktörer, förläggare och media, att det räcker.
– Så det är inte sorgligt. Jag älskar min lägenhet när den är tom och jag sitter där med en massa böcker, Sveriges Radio och en kopp te. Jag vill inte ha några relationer, jag vill bara ha uppdrag. Det är väl därför jag funkar i media. Jag kvalar in under galenpannorna, säger Linda Skugge.
De drastiska formuleringarnas okrönta drottning. Hon fortsätter:
– Någon att fika med kan jag fixa hur enkelt som helst. Någon att hångla med kan jag inte skryta med att jag skulle hitta så snabbt, det skulle ta tid. Men det skiter jag i. Jag föredrar böcker och bekanta. I dag träffar jag dig och fotografen och sen veterinärsköterskan. Det räcker. I morgon ska jag ha ett möte för ett uppdrag jag håller på med, plus gå och äta med min syrra och min dotter på Fotografiska. Utmärkt dag. Jag behöver inte mer.
I nyutkomna novellsamlingen Äktenskap, har hon blandat och gett på ett nytt sätt. Någon text är gammal, några är kraftigt omarbetade texter, ungefär hälften är nyskrivna.
Linda Skugge beskriver arbetet med Äktenskap som väldigt lustfyllt. Men i texterna finns en stark känsla av sorg och längtan, och kanske ett förakt för människans banalitet och svaghet för sex, yta och sociala medier. Som terapeuterna i inledningsnovellen som blir osams över en impulsinköpt, sms-belånad soffa. Som svartsjukan mellan ungdomsvännerna som i alla år åtrått samma man. Som i dialogen om män mellan väninnorna på stranden vars äktenskap är i förfall. Linda Skugge skriver inledningsvis:
”Allt i denna bok är fri fantasi, endast överdrifterna är hämtade ur verkligheten.”
Känner du ilska gentemot människor?
– Boken är bitter, det håller jag med om och det tycker människor generellt sett är fult. Men varför får man inte vara bitter? Vad spelar det för roll? För VEM får man inte vara bitter?
Kanske är det Linda Skugge som hörs i novellernas författarröst. Samtidigt, säger hon, är hon inte bitter för samma saker som många andra medelålders kvinnor.
– Jag skiter fullständigt i om någon tycker att jag är snygg eller inte. Jag skulle aldrig vara bitter för att jag ”inte får ligga”. Jag är helt ointresserad av att ligga! Jag vill bara ha ett JOBB och vettigt betalt!
Linda Skugges röst som från början nästan viskade inne i biblioteket har höjts till lågintensivt stark. Så avbryter hon sig själv. Det är dags att ta medicin. Hon lugnar mig med att det bara är en tablett, ”ingen spruta eller så”, men den är viktig. Hon sväljer den med det medhavda kaffet. Och fortsätter sedan där hon släppte tråden:
– Jag är bitter för att jag fick den här sjukdomen. Jag är bitter för att jag förmodligen kommer att ha nedsatt ork i resten av mitt liv. Jag är bitter för att min bransch som jag älskar dog på grund av internet. Jag är bitter för att det är jobbigt att ha ont om pengar. Jag är bitter av mycket tyngre anledningar än hängbröst. Jag HAR inte ens hängbröst, jag är mager och ganska rynkig, men jag tycker det är fint. Jag är bitter av seriösa anledningar. Fast jag är glad också, och har humor. Bitterhet kan vara roligt.
Linda Skugge är en i grunden en ganska negativ person. Därför kan andra bli sänkta av henne, säger hon. Själv blir hon nedtryckt av människor som är positiva på ett sätt som inte är trovärdigt. Hon behöver folk omkring sig som säger som det är. Som säger: ”Nu har jag blivit refuserad tre gånger.”
– Ja, då kan jag relatera till det och säga: Jag vet hur det känns. Men om jag får tillbaka ett manus och måste skriva om allt – då är det väl inte kul för mig att träffa någon som säger: Vet du vad, redaktören sa att jag är ett geni och att det var det bästa hon har läst. Jag blir inte GLAD av det. Jag blir ledsen, jag blir helt knäckt. Jag vill inte vara med såna människor. Jag måste vara med någon som är som jag. Nattsvart och ärlig.
– Så nu kan alla som läser detta och känner igen sig höra av sig till mig, säger Linda och skrattar.
Hon berättar att hon skickar in jättemycket frilansidéer men får nej på ”typ 90 procent”. Tänker att det väl kan stärka andra att få läsa det. Det är väl bättre att veta att andra har det svårt också? Att livet suger.
– Jag förstår inte det där med positiva affirmationer. Varför ska vi inte umgås med sanning och fakta? Uppenbarligen klarar många människor inte av det och det är därför jag inte har så många vänner. De orkar inte med mig.
I Tankar för natten, utgiven av Bonnier Bookery, skriver och läser Linda Skugge själv:
”… Det som gör ondast i mig är alla bilder på allas perfekta familjer och felfria förhållanden. Hashtag: #nitttonårmeddenhärvackrakvinnan. Bild på kvinnan inringad i ett hjärta. Hashtag: #helaminklan. Bild på fotomodellsnygga barn i jättedyr slalomutrustning…
… Det verkar som att alla reser bort på samtliga skollov. Åre på julen, Österrike på sportlovet. Paris på påsken… …. Alla har underbara vänner. Alla är hundra procent friska. Alla har sommarhus vid havet … Alla har så mycket ork och energi och framförallt så är de så älskade …
Jag är övertygad om att fler mår dåligt av att läsa om andras fejklycka än att läsa om dem som har verklig ångest.”
Linda Skugge bor i Sollentuna. Det har hon gjort i hela sitt liv. Sedan ett antal år i en lägenhet vid torget. Så snart tonåringarna lämnar boet blir det flytt till en mindre lägenhet i området. Sollentuna får ett svart hjärta på Instagram av Linda Skugge. Hon bor här för att här har hon råd att bo och för att här finns närheten till alla dem som betyder något för henne. Mamma. Systern med familj. Exmaken Johan Skugge.
Hon är enormt tacksam över deras tre barn. Hade orken funnits hade hon umgåtts med ännu fler tonåringar.
– De söker nattvandrare i Sollentuna, det hade jag gärna varit, men jag kollade när nästa möte skulle vara och det håller på ända fram till 21. Så länge orkar inte jag vara uppe. Folk ser mig i tv och tycker kanske att jag ser pigg och fräsch ut då men de vet ju inte hur jag mår efteråt, och innan. Men min familj vet ju.
Hon har svårt att acceptera det, men att välja att ge upp finns inte. Linda Skugge har extremt bra karaktär som gör att hon istället väljer bort alkohol, inte vänder på dygnet och lägger undan pengar till skatten även när hon knappt har några. Ett präktigt beteende.
– Jag brukar säga att jag kommer in som ett utropstecken. Hel och ren, förberedd, har alltid vantar och paraply och små påsar med extra saker. Det får såklart andra att känna sig slarviga. Inte så charmigt. Men det är medfött. Pappa är likadan.
Innebär detta att du har problem med andras svaghet?
– Det har jag säkert, om du frågade några av mina närstående så skulle de nog säga det. Eftersom det är så lätt för mig att komma i tid till tåget, så förstår jag faktiskt inte vad folk gör för att INTE komma i tid till tåget. Du hör ju hur vidrig jag är.
Säger du till dem som kommer försent?
– Nej, jag säger ”det är inga problem, jag har suttit och läst under tiden” och sen hatar jag mig själv efteråt.
Men du säger det här och nu?
– Ja. Och då kan folk säga att det är dåligt, att jag borde säga det till dem direkt istället och det borde jag. Jag håller med.
Så i stället för att ställa krav på din omgivning att komma i tid, undviker du möten med andra så långt det är möjligt?
– Ja. Det är en riktig analys. Men det är inget problem för mig eftersom jag trivs så bra med att vara ensam. Sitta för mig själv och göra precis det JAG vill utan något jävla tjat och tjafs.
Tror du inte att det är många som känner så, men som bara inte säger det?
– Nej. Visst finns det de som gillar mig, men de är inte så många. Inte med tanke på hur lite böcker jag säljer. Det är nog ändå långt fler som är tvärtom. Som är lite lagom slarviga och får andra att känna sig lite bättre. Jag får folk att känna sig värdelösa. Men jag tycker också att de är värdelösa, så det gör inget. Du kan skriva det: Jag tycker ni är värdelösa, ni som kommer försent och är slarviga, som missar deadlines och dricker för mycket. Det är värdelöst.
Hon tar ny sats:
– Jag ska fan gå all in nu. Som Kerstin Thorvall gjorde med dans och unga män. Jag ska gå all in för att vara ett rosa utropstecken som blinkar och låter … ööh … ööh … när folk gör sånt som stör mig. Skriv gärna det så kommer jag ihåg det, säger hon och ser upprymd ut.
Hon skriver ner det själv i sin telefons anteckningsapp. Där samlar Linda Skugge sina noteringar för varje pågående projekt.
– Jag skriver en bok nu som kommer ut på Brombergs till bokmässan, som ska heta Ordentliga människor. Där passar det här in.
Effektiva Linda Skugge. Kläcker idéer medan hon intervjuas. En självbevarelsedrift för att slippa må dåligt när texten väl ska skrivas en torsdag mellan sju och nio på morgonen, förklarar hon.
Men lika energisk hon nyss var, lika trött verkar hon plötsligt. Tappar de rätta formuleringarna. Vi packar ihop. Tar oss till studion där hon orkar med en dryg timmas fotografering. Sen tar det slut.
LINDA SKUGGE
Yrke: Författare
Bostad: Lägenhet i Sollentuna
Familj: Tre döttrar, (19, 16, 13) och två katter
Aktuell: Med novellsamlingen Äktenskap som utkommer i juni (Piratförlaget), därefter med nya tonårsserien Junos vlogg – kaos och katastrofer (Wahlströms) och med boken Ordentliga människor som släpps till bokmässan (Brombergs). Plus en uppsjö av poddar, barnboksserier på Storytel, olika uppdrag för SVT och SR, skrivarkurser och krönikor i bland annat Ica Kuriren.
Obekväm
– Alltid. Jag blir obekväm, när jag kommer in i ett rum där andra befinner sig för jag upplever att andra känner sig obekväma när de har med mig att göra. Det är tråkigt, för det är aldrig min intention.
Modig
– Många tyckte det förr, om den där 20-åringen som skrev i Expressen. Jag förstod aldrig det då, men idag kan jag tycka att jag faktiskt var det.
Konflikträdd
– Absolut. Jag är jättedålig på att reda ut, låter hellre saker rinna ut i sanden. Även konflikter med barnen. Allt går alltid över.
Empatisk
– Jag är jordens blödigaste. Jag har svårt att låta bli att sticka till folk pengar och blir berörd av allting men har också varit tvungen att inse att jag inte orkar hjälpa någon längre.
Rolig
– Jag har nog aldrig tänkt att jag är rolig men jag blir väldigt glad när folk läser mina böcker och tycker att de är roliga. Jag vill gärna underhålla. Och så var det faktiskt redan under Expressentiden, men det var det inte så många som förstod.
*Addisons sjukdom, primär binjurebarksinsufficiens, är en sällsynt sjukdom som innebär att produktionen av kortisol, aldosteron och androgener i binjurebarken är nedsatt. Sjukdomen är uppkallad efter Thomas Addison, som beskrev den 1855.