Housing (but) first
Hemlöshetsforskare är överens. Det finns en metod som fungerar. En metod som faktiskt kan, om inte utrota hemlöshet, så minska den drastiskt. Och nu har Göteborg äntligen infört den. Fast ändå inte. Vi reder ut begreppen.
Västnytt i början av 2011. Två långa inslag om kommunens nya hemlöshetsarbete. Intervju med en av de lyckligt lottade före detta hemlösa. En nöjd Dario Espiga i studion som förklarar vad Bostad först innebär. Speakerrösten berättar att modellen är beprövad utomlands med bra resultat.
Telefonsamtal till Faktum:
»Grattis, nu har ni fått som ni vill!«
»Va?«
»Ja, nu har ju kommunen infört housing first.«
Visst hade det varit fantastiskt. Om det hade varit sant. Om det hade stämt att »kommunen lämnar den misslyckade boendetrappan bakom sig och accepterar att hemlöshet framförallt beror på bostadslöshet« som Göteborgs-Posten skrev i en ledare några månader tidigare. Också det apropå Bostad först-projektet.
Bostad först-modellen bygger på en mycket enkel grundtanke: Inte förrän man har ett tryggt boende så är det möjligt att ta itu med de andra problem som många hemlösa dras med: Hur man ska bli drogfri, hur man ska betala av sina skulder, hur man ska få kontakt med sina barn, hur man ska kunna få ett jobb.
De som förespråkar modellen anser att ett eget fast boende är en grundläggande mänsklig rättighet. Man ska inte tvingas visa att man förtjänar att bo. Rent praktiskt fungerar det så att hemlösa ges vanliga förstahandskontrakt utan särskilda krav och villkor. Därefter erbjuds insatser som är helt frivilliga och utgår från varje enskild persons behov och vilja.
Tiotusentals människor i Sverige bor i dag utanför den ordinarie bostadsmarknaden. De kostar samhället oräkneliga miljoner varje år utan att det löser det grundläggande problemet. Bara en av tjugo av alla de som traskar upp och ner i kommunernas boendetrappor når ända upp och får en egen lägenhet. Ett eget hem. Resten fortsätter att traska upp och ner, år ut och år in.
Detta sätt att hantera hemlöshet på har Faktum beskrivit, kritiserat och debatterat i snart 10 år.
Hemlöshetsforskare menar att den sekundära bostadsmarknaden med olika typer av kontrakt som socialtjänsten administrerar snarare är ett hinder än en hjälp för hemlösa. Bostaden används både som straff och belöning, vilket leder till att de boende tvingas till ständiga uppbrott.
De boende ska följa en mängd olika regler för att få bo kvar. Det kan till exempel handla om att man inte får ha inneboende eller husdjur och hyresvärden kan i de flesta fall låsa upp dörren till lägenheten eller rummet även utan hyresgästens samtycke. På vissa ställen får man inte överhuvudtaget ha besök. Den som missköter sig riskerar vräkning med omedelbar verkan.
Forskare är även kritiska till att socialsekreterare använder sin tid till att agera hyresvärdar och bostadsförmedlare i stället för att göra det de är utbildade för – hjälpa människor med deras problem.
På Socialhögskolan i Lund har en forskargrupp med professor Hans Swärd i spetsen tröttnat på kommunernas hemmasnickrade boendetrappor. De vill att svenska kommuner på allvar läser in sig på den forskning som finns och att de gör om och gör rätt.
Flera svenska kommuner har antagit deras utmaning, bland annat Malmö, Helsingborg och Stockholm. Samtidigt har 23 personer i Göteborg fått andrahandslägenheter i ett projekt som kommunen marknadsför som ett Bostad först-projekt. Förutom 16 lägenheter i samma hus på Hisingen finns även nio insprängda lägenheter i andra delar av staden.
I Västnytts inslag om projektet refererar man till universitetet i Lund. Men när vi ringer upp professor Hans Swärd säger han att han inte alls skulle definiera projektet i Göteborg som Bostad först.
»Det finns många avarter internationellt som kallas Housing first. Men de utvärderingar som har gjorts av projekt med positiva resultat har som förutsättning att det handlar om egna kontrakt. Det är en nyckelfråga. Med förstahandskontrakt och frivillig hjälp kan man lyckas även med människor som har väldigt omfattande problem. Människor som tidigare setts som hopplösa fall.«
Han frågar sig vad som blir kvar av Bostad först-tanken om hyresgästerna, som i Göteborg, inte får egna kontrakt – de bor fortfarande på en sekundär bostadsmarknad där socialtjänsten har makten över kontrakten, skillnaderna mellan dem och andra grupper av hyresgäster kvarstår.
Om kommunens ambition är att uppfylla kriterierna på längre sikt så stör det honom inte så mycket. Men om man bara kör på med gamla metoder med härbärgen och boendetrappor, då är det inte riktigt att använda begreppet Bostad först.
»Det här är ingen liten käck metod som man kan genomföra halvhjärtat. För att det ska lyckas krävs massiva åtgärder inledningsvis. Det är dyrt i början, men det lönar sig på lång sikt.«
Han är dessutom tveksam till att de flesta av de som ingår i projektet här i Göteborg har placerats i samma hus, något som blir väldigt stigmatiserande för de boende menar han.
»Integration är viktigt, att man inte bygger som i Danmark där det finns exempel på riktiga avvikarreservat. Den här typen av boenden har alltid haft ett komplicerat förhållande till omgivningen och har mött motstånd från allmänheten.«
Hans Swärd och de andra hemlöshetsforskarna i Lund förespråkar i stället att lägenheterna ska vara helt vanliga hyreslägenheter utspridda i det ordinarie bostadsbeståndet.
Cecilia Hansen Löfstrand forskar om hemlöshet på sociologen i Göteborg. Inte heller hon anser att projektet uppfyller de grundläggande kriterierna för att kunna kallas ett Bostad först-projekt. Men Göteborgs kommun är inte är ensamma om att slira med begreppen. Många kommuner vill driva Bostad först-projekt. I alla fall nästan Bostad först-projekt. Det finns hundra olika anledningar till att man inte kan eller vill uppfylla alla krav, menar Löfstrand.
»Det är ändå positivt att det börjar finnas ett intresse för modellen, det har funnits ett starkt motstånd under lång tid att pröva något annat. Det är bra att det börjar luckras upp.«
Margita Johansson som är ansvarig för projektet kan inte svara på varför det marknadsförts som Bostad först.
»Jag har aldrig velat kalla det Housing first eller framställa det som något nytt och revolutionerande. Vi vill jobba i det lilla och ser detta som ett komplement till den övriga boendeverksamheten.«
Inte heller Dario Espiga kan ge något tillfredsställande svar på den frågan. Han menar att skillnaden mellan Bostad som grund och Bostad först inte är så stor.
Men forskarna tycker att skillnaden är stor. Den viktigaste principen, förstahandskontrakt finns ju inte med i ert projekt.
»Det viktigaste är inte vad vi kallar det för, det viktigaste är vad vi får för resultat« svarar Dario Espiga och undrar irriterat om vi tror att de har försökt luras.
Och visst finns det förändringar i det synsätt som ligger bakom Bostad som grund jämfört med tidigare lösningar. Framförallt gäller det hur kontrakten är utformade.
Margita Johansson visar ett tvåsidigt andrahandskontrakt med en bilaga. Bilagan innehåller de många regler som de boende måste följa om de bor i en av kommunens träningslägenheter; att hyresvärden har tillträde till lägenheten, att man inte får ha husdjur, inte får förtära alkohol med mera. Men de här reglerna gäller inte för de hyresgäster som bor i lägenheter inom Bostad som grund.
»Här ställer vi inga krav, utöver de som ställs på dig och mig, att vi betalar vår hyra, sköter lägenheten och tvättiderna, inte stör grannarna. Vår roll är att stödja hyresgästförmågan.«
Tanken är att de boende ska ta över kontrakten efter två år, men det är inte färdigförhandlat.
Vem avgör om de boende får ta över kontraktet till slut?
»Personalen avgör om hyresgästen i fråga är redo att ta över kontraktet, om det finns en stabilitet. Man hjälper ju ingen genom att låtsas att det går bra. Det spelar inte så stor roll i praktiken om de får vänta i två år på sina kontrakt. Känslan kan ju i och för sig vara annorlunda, men man kan inte vräka folk hur som helst när de har ett andrahandskontrakt, samma regler gäller som för ett förstahandskontrakt. Att det är ett andrahandskontrakt beror framförallt på att hyresvärden ska känna sig trygg.«