Glappet

När de unga killarna i allt högre utsträckning stannar hemma och spelar framför datorskärmen har tjejerna tagit deras plats ute på stan. Faktum har hängt med kidsen som samlas på emotrappan i Nordstan och vid Knutpunkten i Helsingborg.

Text: Anna Wallenlind-Nuvunga  Bild: Mario Prhat

NORDSTAN. Maria drar upp ärmarna på sin bylsiga tröja, vänder sina handleder utåt och sträcker fram dem mot oss. Tunna röda ärr löper kors och tvärs över de bleka underarmarna. Det är försommarkväll, solen ligger lågt över Göteborgs hamn. Maria sitter med korslagda ben på konstgräsmattan mellan Operan och Nordstan tillsammans med kompisarna från Emotrappan – trappan inne i Nordstan där köpcentrets ibland ovälkomna gäster brukar hänga.
– Jag slutade skära mig när jag fick mediciner mot min adhd, då mådde jag bättre. Nu har jag inte råd att hämta ut medicinerna och min mamma vill inte hjälpa mig. Hon tycker att jag ska klara mig själv, säger Maria som skulle ha gått om åttan. Om hon hade gått i skolan vill säga. Nu är hon på rymmen från ett ungdomshem. Till mamma i Eriksbo vill hon inte så i natt blir det soffan hos någon kompis.
Maria började hänga i Nordstan när hon var tio. Hon har flyttat runt på olika hem sedan hon var elva. Hennes mamma är periodare.
– Man måste inte missköta sig för att hamna på hem, säger hon.
Maria berättar att många kommer till Nordstan redan vid två, tre på eftermiddagen; olika folk varje dag, men man hittar alltid någon att hänga med. Sedan år 2010 har de som hänger runt trappan blivit fler, men det är inte så mycket emosar och punkare längre. Själv var hon punkare under en period. Sara som sitter bredvid berättar att hon var emo.
– Men jag lade ned emostilen och slutade skära mig i armarna när de trodde att jag var sjuk och lade in mig på psyket. Vem vill vara på psyket!?
Som i förbifarten säger hon att hon självmedicinerade adhd-medicin ett tag, men att hon blev deppig av det och försökte hänga sig. Sedan ringer hennes mobil. Hon kastar en snabb blick på telefonen, slänger den demonstrativt över axeln och säger ”Min mamma, hon är i Turkiet, fast hon ringer och tjatar hela tiden.”

Sara visar sina ärr hon också. En kille som sitter bredvid, Johan, skakar på huvudet och säger att det är bättre att slå i väggar. Maria försöker förklara:
– Folk tror inte det, men mår man dåligt känns det gött på något sätt.
Hon berättar att hon knappt har någon känsel i händerna längre, men det har inget med rakbladen att göra. Hon har rökt för mycket spice – en slags syntetisk cannabis som ständigt byter skepnad.
– Det är den värsta drogen, den förstör kroppen. Nu finns den överallt i Göteborg. Folk kommer fram till trappan och vill sälja. Det blir bara mer och mer, säger Maria.
Hon har rökt cannabis också, men tycker att det finns fördelar med spice. ”Det syns inte på pisset.”

Åsikterna får stanna hemma
Några dagar tidigare. Nordstan ligger öde bara en knapp timme efter affärerna har stängt sina dörrar. Emotrappan ekar tomt. En vakt kommer körande på en segway på väg ner till McDonalds. Vi byter några ord med fältarna som är på väg hem.
– Ni har otur, så här lite ungdomar som det är ute i dag är det i stort sett aldrig.
En förklaring är det fina vädret.
Det enda stället i Nordstan som sällan ligger öde är den legendariska puben Murveln. En kvinna med en enorm mikrofonfrisyr ler glatt mot oss på vägen in. Unga män i svarta skinnjackor hänger framför spelautomaterna, medelålders par sitter och äter middag eller tar en öl. Vi slår oss ned vid ett bord för att vänta in natten. Äter en biff i panna med rödvinssås för 49 kronor.
– Annars försvinner våra kunder ner till McDonalds när de blir hungriga, förklarar servitören när vi förundras över det generösa priset.
Vid bardisken sitter en liten dam i små runda glasögon under en rak lugg. Hon pratar engagerat med några män bredvid. Plötsligt kommer en väktare bakifrån, tar ett rejält tag under hennes armhålor och i princip lyfter ut henne.
– Du får ha vilka åsikter du vill, men du får uttrycka dem hemma, säger han medan hon sprattlar ilsket för att komma loss.
Senare frågar vi väktaren:
– Vad hände egentligen?
– Hon uttryckte högerextrema åsikter och Murveln är inget bra ställe att göra det på.
Tidigare på kvällen har Faktumförsäljaren José guidat oss runt i Nordens största inomhusköpcentrum som förra året fyllde 40. José säger att hjärnorna bakom droghandeln i Nordstan sitter på Murveln, därifrån skickar de ut sina springpojkar. Unga killar mellan 20 och 30 år. När vi frågar en av bartendrarna på Murveln om droghandeln säger han att de har rensat upp.
– Murveln har haft sitt rykte, men det går inte att jämföra då och nu. Nu portar vi alla som försöker driva sin egen business här inifrån.
Föreställningen om Murvelns kunder verkar dock leva kvar, en av stamkunderna som heter Parviz berättar att ungdomarna som hänger i Nordstan brukar fråga om han har droger.
– Det är mest tabletter de är intresserade av. Benso eller Subutex. Men jag sysslar inte med sånt. Jag går hit för att ta en kaffe och träffa kompisar efter jobbet, en av mina vänner brukar spela här.

”Fältarna ger jag inte mycket för”
Faktumförsäljaren José visar oss var han sov när han under en period hade Nordstan som sin fasta punkt i tillvaron. På vägen ut mot Operan mellan en vägg och rulltrappan upp till gångbron finns ett litet hörn.
– Det är det bästa stället att sova på, man har ryggen fri från tre olika håll.
Medan knarkhandeln söker övervakningskamerornas döda vinklar söker sig en del av de hemlösa åt andra hållet. José tycker att kamerorna ger en viss trygghet.
Efter den 20:e varje månad när pensioner, socialbidrag och löner börjat droppa in är risken att bli rånad som störst. Då sov han och hans polare i skift.
– Många ungdomar som hänger i Nordstan är här för drogerna och de gör vad som helst för pengar. Men för det mesta håller vi oss på vår kant och de på sin, vi respekterar varandra, alla har ju rätt till samma ”hem”.
Väktaren, vars namn vi aldrig får reda på, säger att de låter hemlösa som sover i Nordstan hållas.
– Är det 20 minus ute känns det svårt att slänga ut dem.
De har en hårdare attityd mot de unga, för deras egen skull, menar han. Ringer polisen om de är fulla eller påtända.
Han berättar om en tolvårig tjej som han många gånger försökte skicka hem. ”Det kommer gå åt helvete för dig om du hänger här”, brukade han säga till henne.
– Nu sitter hon på ett hem någonstans.
– Fältarna ger jag inte mycket för, säger han sedan. De vet att vi inte vill att kidsen ska hänga i trappan och i gången utanför affärerna, men de säger inget, de står bara där och ­pratar. Klart att de ­måste vara kompis med dem, men de måste ju också dra gränser.
Efter biffen på Murveln går vi några vändor i det dunkelt upplysta parkeringshuset. Efter den tredje vändan ser vi ett par unga killar som sitter halvt gömda i ett hörn innanför några soptunnor och tänder på. Vi släntrar påklistrat nonchalant närmare, den ena skålar mot oss med en ölburk och frågar om vi vill ha något att dricka, den andra reser sig upp, går mot oss, viftar irriterat med armen, och säger ”stick, stick!”. Vi säger att vi är från Faktum, att vi bara vill prata lite.
Han kommer närmare, fortsätter vifta. Igen försöker vi säga att vi bara vill snacka. Han stannar mitt framför oss, tar tag i mitt ansikte med tummen och pekfingret och väser:
– Du har inget bra ansikte.
Dags att gå.

Cheeseburgarpoliser
Enligt fältarna finns det olika grupper ungdomar som hänger i Nordstan. De som hänger runt Emotrappan och de som hänger i parkeringshuset där en stor del av droghandeln pågår. Ungdomarna som hänger där har vi inte mycket kontakt med säger en av fältarna.
– De sticker så fort vi kommer.
Väktaren berättar att det enda de kan göra är att störa, störa och åter störa droghandeln i parkeringshuset.
På vägen hem nedanför p-huset träffar vi ett gäng killar från Backa. Klockan börjar närma sig midnatt. Den yngste ser ut att vara tio år gammal.
– Skriv inte att vi är från Backa, säger en av killarna, det är skämmigt att hänga i Nordstan.
– Och förresten så hänger vi inte här, vi bara råkar vara här just nu, säger han som ser ut som tio. ”Vi väntar på en person.”
Tillbaka på konstgräset några kvällar tidigare. Maria tycker att det är skönt att det finns fältare och poliser ute på kvällarna i Nordstan.
– Poliserna är sjysta, jag fick till och med numret till en kvinnlig polis häromdagen, det händer inte så ofta, säger hon. Men väktarna är dumma i huvudet, de kör bort en utan anledning.
Sara säger krasst att hon bara gillar fältarna och poliserna när de ger henne mat.
En cheeseburger, säger hon drömmande och trion – Sara, Johan och Maria – lämnar konstgräset för Nordstan och McDonalds. På vägen dit säger Maria till Sara att hon tycker att det redan börjar synas under den bylsiga tröjan.
– Jag ska inte göra abort den här gången, vet du hur jobbigt det är? Det kan dessutom vara farligt om man gör det flera gånger, säger Sara.
– Ja, fy fan, det är för djävligt, vad ska du göra i stället då? Adoptera bort det?
– Nej, jag säger inget till mamma förrän det börjar synas, sedan flyttar jag hem till syrran i Degerfors.
– Kommer din mamma bli arg?
– Nä, hon bryr sig egentligen inte, svarar Maria.

KNUTAN. Mild sensommarkväll på Knutpunkten i Helsingborg. Klockan närmar sig midnatt. Hissdörrarna till parkeringshusets femte våning glider sakta upp som draperierna på en teaterscen. Precis framför våra fötter ligger ett ungt par tätt sammanslingrade. Efter någon sekunds tvekan kliver vi ut ur hissen och rundar parets ben. De fnissar och gömmer ansiktena mot golvet. När vi kommit på behörigt avstånd lyfter killen på huvudet och ropar ”sex”.
Som om vi behövde en förklaring.
Vi fortsätter nerför en spiraltrappa på spaning efter den drogförsäljning som vi hört pågår här. Men allt är lugnt. Utanför parkeringshusets bottenplan är det desto mer liv och rörelse. En kille står och kräks i en papperskorg medan hans kompis klappar honom lugnande på ryggen. Någon väntar på en taxi med ett lock dansk öl vid fötterna. Utanför bakdörrarna till den kombinerade färjeterminalen och centralstationen Knutpunkten står klungor med ungdomar som röker och pratar. Blickarna är dimmiga, det svajar rejält.

Innanför dörrarna slår musiken mot oss som en tryckvåg. ACDC försöker störa ut Spice Girls. Vi väljer bort hårdrocken och sätter oss på en av pubarna där högtalarna vrålar ut ”Tell me what you want, what you really, really want.” Vid bardisken studsar några tjejer upp och ned på vingliga klackar. Det är 18-års gräns och billig öl. Plötsligt kommer en tjej springande in på puben lätt framåtböjd på väg mot toaletten. Hon tar kurvan runt vårt bord lite för hårt, krockar nästan med fotografen och de första dropparna av spyan faller ner på golvet innan hon når sitt mål.
Knutpunkten, som Helsingborgs kombinerade centralstation och färjeterminal officiellt heter, byggdes för drygt 20 år sedan och har sedan dess varit helsingborgarnas mest älskade hatobjekt. Byggnaden skymmer havsutsikten, den är ful, passar inte in i stadsbilden och är dessutom ett tillhåll för drogförsäljare, missbrukare och hemlösa, tycker helsingborgarna. Men ordet mötesplats dyker också upp då och då i debatten. I en kulturanalys från Lunds universitet beskrivs hur en ung kille, en av kvällarna studien utförs, går omkring inne på McDonalds med en stor lapp där det står ”Vet ngn fest?”.

Unga utan fredagsmys
Många unga under 18 år väljer att hänga här på kvällar och helger, men även på lunchraster, håltimmar och när de känner för att skolka. Orsakerna till att de hänger på Knutan är många, berättar Nadia Eversholt och Olivia Olsen från det mobila teamet som har sitt kontor inne på lilla Knutan, busstationen som ligger i en del av byggnaden. Här är det lätt att träffa nya vänner, de har inte vuxnas ögon på sig på samma sätt som på fritidsgården och det kostar inget. Alla har inte råd med den nya fikakulturen och då hamnar de här på en bänk i stället.
– En del är här under kortare perioder och andra ”flyttar in”. De riktigt unga är inte mer än tolv år och de rör sig här med någon slags skräckblandad förtjusning, säger Nadia.
De möter också barn till föräldrar som jobbar mycket på kvällarna, där fredagsmys inte hör till helgrutinerna.
– Till mina barn säger jag att de inte får hänga på Knutan, men samtidigt så är det tryggare här än på många andra ställen i stan. Här finns många vuxna, förutom vi, både ordningsvakter och poliser, säger Nadia.

”Brist på liv”
Under fredagskvällen träffar vi flera grupper av ungdomar som själva är negativa till Knutan trots att de uppenbarligen befinner sig där. ”Brist på liv” säger en kille när vi frågar varför så många unga hänger där. En annan säger ”Det är bara pundare och hemlösa här. Här är man bara om man måste ta bussen hem.” Dagen efter, på lördag kväll, träffar vi på Gabriella. Hon är 15 år och sitter på en bänk på busstationen bakom mobila teamets kontor tillsammans med Hanna, Josefin Lisa och David. De kommer alla från olika delar av Helsingborg, flera av dem bor utanför stan men har lärt känna varandra på Knutan, förutom Hanna och Josefin som är kusiner.
Gabriella, även kallad Batman av vännerna, har ett par glasögon på huvudet, ett par på näsan och en tatuering på armen där det står ”Born to be a bitch”.

Alltid varit bråkstake
– Jag har haft problem i skolan ända sedan fyran, blev mobbad och fick andra problem efter det. Jag sökte mig till bråk, slogs och hade mig. Till slut blev jag dömd för misshandel, berättar hon.
Gabriella var alltid offret i skolan, i sjuan kom det en ny kille till klassen som också blev mobbad. De blev vänner tills han och hans familj flyttade igen.
– Det sista han sa till mig var ”du har lärt mig att stå upp för mig själv”.
– Här i Helsingborg måste man vara som alla andra, man måste vara smal, sminkad och se ut som en Barbie, men vi vågar sticka ut, säger Hanna, som också varit mobbad i skolan.
Hon går fortfarande på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) på grund av depressioner och äter medicin. Hon har haft det svårt hemma också, men säger att det är bättre nu, att hon får bra stöd hemifrån. Visserligen gillar inte hennes föräldrar att hon hänger på Knutan, men eftersom de vet att hon har haft problem med kompisar accepterar de det ändå.
Gabriella och hennes vänner säger att de, precis som alla ungdomar i Helsingborg, har dåligt förtroende för både poliser och väktare. Poliserna är sällan här säger Hanna och hon tror att många bråk hade kunnat undvikas om det fanns ett bättre förtroende för väktarna på Knutan. Nu försöker många lösa sina problem på egen hand i stället eller via det mobila teamet.
– Mobila teamet är underbara, de kan namnen på alla som hänger här. Jag har haft mycket kontakt med dem eftersom jag har varit en bråkstake. De bryr sig, man kan gå dit även om man bara behöver ett plåster eller ett glas vatten, säger Gabriella.
Gänget på bussterminalens bänk säger att de inte hänger så ofta på Knutan längre. De börjar få styr på sina liv. Hanna har just bestämt sig för att anmäla skolan som inte gjorde något åt den mobbning hon var utsatt för under många år. David som har rökt cannabis i flera år har slutat.
På kvällar och helger deltar de ofta i olika ungdomsaktiviteter tillsammans hos en lokal organisation. Alla fyra tjejerna går på ett estetprogram på gymnasiet.
– Där kan man visa vem man är genom kläder och stil. Det är okej att vara punkare eller emo. Där är det okej att vara som man är, säger Gabriella.
Vi tar en sista vända på Knutan, pubarna har just stängt, människor börjar droppa av. Mellan busstationen och centralstationen kör en polisbil långsamt förbi. Asfalten är täckt med fimpar, skräp och, i hörnet av ingången till Lilla Knutan, ännu en spya.

Ungdomarnas namn är fingerade.

Nordstan – göteborgarnas hatkärlek
”En arkitektonisk styggelse, ofta föraktad, ständigt debatterad, men också varm, praktisk och känd långt utanför stadsportarna.” Så beskrev Fredric Askerup Nordstan i ett reportage i Faktum för några år sedan. En slags hatkärlek utmärker göteborgarnas relation till köpcentret.
När Nordstan byggdes för över 40 år sedan motiverade man att hundraåriga stenhus jämnades med marken med att området hade förslummats och behövde saneras. På senare år har debatten om Nordstan mest handlat om nattöppet eller inte. Sedan 1998 är köpcentret stängt mellan 02.00 och 5.30. Parkeringshuset och ingången från Operan är dock öppen dygnet runt.

Knutan – Ett vilset rymdskepp
”Som ett gigantiskt rymdskepp, en vilsekommen månbas Alpha, som inverkar destruktivt på stadsmiljön”.  Arkitekturforskaren Christer Bodén beskriver Knutpunkten i boken Ankomst Helsingborg i samband med invigningen 1991. Knutpunkten byggdes på en av Helsingborgs mest attraktiva platser mitt i centrum, precis vid havet. Placeringen förpliktigar och alla har en åsikt om Knutan, som skulle lösa problemet med ett splittrat kollektivtrafiksystem, samtidigt som den skulle ge Helsingborgsborna ett nytt shoppingstråk. Men många butiker har tvingats slå igen. I dag består Knutans nöjesutbud av några pubar, snabbmatsrestauranger och pressbyråer.

Gemenskap i ensamheten
Dagens 15-åringar super, snattar, skolkar och slåss mindre än vad de gjorde i mitten på 90-talet, enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ. De tillbringar mer tid hemma framför datorn och mindre tid ute på stan. Det är framför allt killarna som blivit mer skötsamma, medan tonårstjejernas intag av både alkohol och droger ökar. Björn Andersson, forskare på institutionen för socialt arbete i Göteborg, vars avhandling Öppna rum handlade om ungdomar i offentliga miljöer, berättar att det är fler tjejer än killar som åker in från förorterna för att fika eller hänga på stan. Killarna håller sig i större utsträckning på hemmaplan. Han tycker inte att man generellt ska se det som ett problem att ungdomar umgås ute på stan. När det gäller ungdomarna som hänger i miljöer som Nordstan har de ofta trassliga hemförhållanden och söker sig in till stan för att hitta gemenskap. De har en tydlig ensamhetsproblematik, säger Björn Andersson.

– Det är ungdomar som inte får något fäste lokalt, de har ofta drabbats av mobbing, eller har valt en livsstil, till exempel emo som gör att de blir trakasserade. Gemenskapen bland de här ungdomarna är öppen och tillåtande, det behöver inte hända så mycket.  Man kan bara sitta och titta. Det är en löst sammanhållen gemenskap, inte någon gängbildning, säger Björn Andersson.
Det är egentligen inte köpcentret i sig som är Nordstans dragningskraft, tror Björn Andersson. Han menar att det snarare är närheten till centralstationen som gjort att det blivit en mötesplats för ungdomar från kranskommunerna. Precis som Knutpunkten blivit en mötesplats i Helsingborg. Centralstationerna har alltid fyllt den funktionen, de har haft en bakgårdskaraktär, öppna men samtidigt anonyma miljöer med tillgång till droger och prostitution. Redan på 50-talet när de första fältassistenterna började jobba ute på Stockholms gator, för övrigt klädda i kostym och slips, låg stort fokus på ungdomar från kranskommunerna med sociala problem som hängde på Centralen. Den vanligaste åtgärden då var en enkel biljett hem.