Ge oss era starka och rika

En gång i tiden var det allmännyttan som skulle se till att även svaga hushåll fick någonstans att bo. Idag är tonen en annan. Och när allmännyttan sviker fattiga människor ökar samhällets kostnader.
De kanske var först i Sverige, Gårdstensbostäder, som redan i början av 2000-talet tyckte att de hade tillräckligt många socialbidragstagare i området. Så när nästa familj med socialbidrag kom och frågade om de hade några lediga lägenheter så var svaret; tack, men nej tack. Trots att 680 lägenheter stod tomma.
Gårdstensbostäder ville höja områdets status, bryta segregationen. Men om inte ens allmännyttan ställer upp – vem ska då erbjuda socialbidragstagare lägenheter?
Efter år av minskat antal socialbidragstagare vände utvecklingen i samband med finanskrisen. Statistiken för 2010 är ännu inte klar men mellan 2006 och 2009 ökade antalet socialbidragstagare i Sverige med åtta procent.
Behovet av bostäder till socialbidragstagare har alltså ökat. Samtidigt har de kommunala bostadsbolagens inställning hårdnat. Resultatet har blivit att allt fler människor fått svårt att ordna egna lägenheter
På Boplats finns över 700 barnfamiljer med försörjningsstöd registrerade som bor under mycket osäkra förhållanden. Majoriteten bor inneboende eller i andra hand. Ett 70-tal bor i föräldrahemmet med sina barn.
Än fler hushåll som bor under än svårare förhållanden kan man hitta i Fastighetskontorets rullar. Fastighetskontoret har som uppdrag att anvisa bostäder till hushåll som av medicinska eller sociala skäl har svårigheter att lösa sitt boende på egen hand. Under 2010 hade Fastighetskontoret över 1 100 hushåll på sitt bord. Det uppseendeväckande är att nästan hälften av dessa hushåll enligt socialtjänsten skulle klara alldeles utmärkt att bo i en alldeles vanlig hyreslägenhet med eget kontrakt. Att de ändå återfinns i Fastighetskontorets rullar beror till stor del på bostadsbolagens hårdnade attityd mot fattiga människor.
Majoriteten av dessa familjer lever på socialbidrag, en del på sjukersättning eller pension. Det är ersättningar som tillsammans med bostadsbidrag normalt sett ska kunna täcka en vanlig hyra. Ändå är de inte välkomna som hyresgäster.
Trenden ser likadan ut på många platser i Sverige – även i kommuner utan bostadsbrist. Företrädare för de allmännyttiga bostadsbolagen menar att dagens lagstiftning gör att de måste konkurrera på samma villkor som övriga aktörer på marknaden och inte kan ta de ekonomiska risker som det innebär att hyra ut till ekonomiskt svaga hushåll.
Det ironiska är att bostadsbolagen på detta sätt måhända skyddar sin egen ekonomi, men för bostadsbolagens ägare – kommunerna och i slutändan skattebetalarna – drar kostnaderna iväg.
Ofta slutar det med att socialtjänsten tvingas köpa platser på vandrarhem och hotell, eller på boenden för hemlösa, åt de människor som nekas som hyresgäster. Och det är lösningar som kostar samhället upp emot 1 000 kronor per natt.
När bostadsbolagens attityd mot socialbidragstagare och andra fattiga hårdnar drabbas barnen hårt. I nästan 100 av Fastighetskontorets hushåll som socialtjänsten bedömer klarar av ett eget kontrakt finns det minst ett barn. Barn som får tillbringa en del av sin uppväxt på vandrarhem och enkla hotell.
Det finns även en etnisk dimension av problemet. Nästan hälften av Fastighetskontorets hushåll som socialtjänsten bedömer skulle kunna bo i en egen lägenhet består av individer som är födda i utlandet, vilket innebär en mycket kraftig överrepresentation. I Göteborg som helhet är 22 procent födda i utlandet.
På Diskrimineringsombudsmannen ser man att reglerna för vem som får hyra lägenhet blir tuffare och tuffare, framförallt hos de kommunala bostadsbolagen.
»Det är ingen bra utveckling« säger Lars Tornberg, jurist på DO.
Samtidigt så menar han att det inte är så mycket DO kan göra åt saken. Ekonomi är ingen diskrimineringsgrund och det är svårt att få någon fälld för indirekt etnisk diskriminering.
»Det är svårt att bevisa i domstol. Vissa grupper är överrepresenterade bland socialbidragstagare och de här reglerna slår mer mot dem, men kopplingen är inte tillräckligt stark. Bostadsbolagen får i princip ha vilka regler som helst. Vi kan bara kritisera dem när de inte följer sina regler.«