Flyttdags

September är månaden då flest svenskar packar ner bohaget i lådor och tar med sig flyttlassen till en ny adress. Faktum har pratat med åtta veteranflyttare som är så illa tvungna att packa lätt. Följ med på upptäcktsfärd i de vinddrivna existensernas flyttkartonger.

Berättat för Klara Grape   Bild: Mario Prhat   Form: Sara Lemchen

”Teven, det är teven som är min käraste ägodel. Den har hängt med sen 2006 och har varit med om mycket. En gång blev jag förbannad och gick ut och slängde den i gatan. Dagen därpå ångrade jag mig och tog in den igen. Jag fick greja lite med den, sen så funkade den igen. Fast den reagerar på mobiltelefoner och sånt där.
Sen är det ju stereon, det är min sons gamla. Ja, och så skivorna förstås. Musiken är nog faktiskt det viktigaste jag har. Jag har ett 20-tal kassettband och en massa CD-skivor. Fast kassetterna är jobbiga att lyssna på, det tar sån tid att hitta rätt låt. Sen har jag bortåt 400 vinylskivor men de står hos någon gammal flickvän. En dag ska jag hämta hem dem också.
Jag kommer ihåg när jag upptäckte det där med musik. Det var 1966 och familjen bodde på Las Palmas. Jag var åtta år och på väg till skolan nere i byn. Radion var på i bilen och så plötsligt hörde jag den – Paint It Black med The Rolling Stones. Det sa bara pang, och jag tänkte att detta var det. Inget jävla La Cucaracha.
Andra gången jag nockades musikaliskt var jag på sjön. Jag delade hytt med en röten snubbe. Men en grej gillade jag med honom, det var när han spelade New York Dolls. Wow!
Men nu för tiden lyssnar jag mycket på Rammstein och Disturbed. Men jag gillar det där gamla också som Grand Funk eller The Who. The Who live in Leeds från 1969 en av världens bästa livespelningar.
Fast jag tycker egentligen inte om att se band live, det är tjatigt. Jag tycker bättre om att sitta hemma och lyssna. Jag lyssnar i tre steg – lyssna, sjunga och dansa. Dansar man så känner man verkligen musiken.”

”Jag har varit ren i två år nu och mår, som jag brukar säga, oförskämt otrevligt jävla bra. Min käraste ägodel? Kanske att det är mina filmer för att de funkar lite som terapi. När jag kollar på film får jag liksom en stund att koppla bort allting annat.
Fast det absolut viktigaste just nu är nog ändå telefonen. Jag bär den alltid med mig och den är på dygnet runt. Den har sån här touch screen och är jäkligt praktisk. Som det där att man kan fota med telefonen. Förra veckan var vi ute vid Varbergs fästning och jag har ett gäng fina bilder därifrån, här i telefonen. Sen kan jag ju alltid ringa dem jag vill snacka med, som någon speciell. Någon man tycker om. Ja, jag tror faktiskt att jag har hittat kärleken också – det trodde jag aldrig skulle hända mig igen.”

”Jag ska flytta på lördag så jag har packat ner det mesta av mina grejer. Det viktigaste jag har är stereon och korten på barnbarnen. Jag har tio stycken barnbarn och två till på gång. Vi ringer varandra ofta, så är det i min familj och har alltid varit. Vi står varandra väldigt nära på det sättet. Ringer och sånt. Jag hade hela väggen full med bilder på barnbarnen förut, men jag har packat ner dem nu inför flytten. Jag har haft tillgång till den nya lägenheten i över en vecka nu, men ville inte flytta förrän nu på söndag för då fyller jag år. Och när någon fyller år bjuds det på tårta här på Betelskeppet. Det känns bra att säga ”hej då” till alla med ett tårtkalas.
Den nya lägenheten är jättefin, men jag har inte så mycket grejer. Jag har inga tallrikar och grytor och sånt, så jag ansökte om att få bidrag till att köpa husgeråd. Och jag fick
1 500 kronor att åka till Ikea och handla för.
På stereon lyssnar jag mest på ball musik som ZZ Top och kanske lite på radio. Sen har jag ju min klocka, fast jag har inte den fina Omegaklockan jag fått av min far på mig. Den har jag haft på pantbanken i fyra år. Hade jag haft den på mig hade någon stulit den. 200 kronor kostar det att sätta om panten så den får ligga där så länge.”

”Jag levde på mina cocktails av morfin och amfetamin i över 20 år. Jag förlorade mitt hem, blev bostadslös och bodde hos polare i tio år. Men 60 år och bostadslös – det håller inte. Jag la korten på bordet och bestämde mig för att nu fick det vara nog. Jag fick börja om från noll och skriva in mig i systemen igen. Nu bor jag här på Betelskeppet och har gjort det i åtta månader.
Efter alla år av missbruk har man nästan inga grejer kvar. Men det här halsbandet har jag fått av mitt barnbarn Tilda, som är fem år. Det är det finaste jag har och det kommer jag ha på mig tills jag dör.
Tilda är mitt hjärta, vi brukar ses på helgerna och hon älskar att leka med sin morfar. Det är bara ’moffa moffa’ hela tiden. Vi leker sjörövare och pysslar. Den här pärlplattan har vi gjort tillsammans.”

”Det som har mest värde för mig här är totempålen och mammas grytlappar. Totempålen har min son gjort. Han gick väl i tvåan eller trean när han gjorde den till mig. I dag är han 28 år och bor i Stockholm. Han reser mycket i jobbet så vi träffas inte så ofta.
Grytlapparna har min mor gjort. Jag använder dem ofta och de påminner mig om henne. Mamma dog i cancer när hon var 42 år, då var jag 19.
I den här lägenheten har jag bott i sju år, men jag skulle vilja ha en något mindre. Den är lite stor för mig att bo i ensam, fast jag har ju min katt nu. Katten Röd, sex månader, han är min bebis.
Jag gillar den där bokhyllan med alla böckerna och Buddhan. Det är en flaska som jag köpte i Spanien någon gång på 80-talet. I nästa lägenhet skulle jag vilja ha en hylla som går runt hela rummet så här och med en massa böcker i. Jag läser ju inga böcker, men jag tycker det är fint.”

”För sex år sedan döptes jag i Pingstkyrkan, sen dess tar jag med mig gamla testamentet, nya testamentet och en bild på oss som döptes samtidigt, vart jag än flyttar. Jag har bott på fler platser än jag kan räkna till, men jag kan alltid räkna med Gud. Kolla på fotbollsspelare, de tittar också upp i luften precis innan de gör mål. Vad man än gör har man användning av Gud. Läser man en roman blir man nyfiken på en författare, jag blev nyfiken på Jesus efter att ha läst Bibeln. Att läsa Herrens ord är som en smekning, när man sätter sin hand på bibeln förstår man att man inte kan göra någon ont.
Jag har bott i Göteborg i nio år nu, först på Meros camping. Där var det bra tills vi blev utslängda trots att vi betalade el och hyra. Om du inte har en stabil plats att bo på, som Meros, finns inget man kan kalla hem. Jag hoppas att Faktums sponsorer kan hjälpa oss med att bygga en by med små stugor så att vi slipper bo på gator, bänkar, bussar och järnvägsstationer. En egen liten trädgård skulle jag önska mig.
Från början kommer jag från Moldavien, Stefan den stores land. Han var en furste som lät resa många kloster och förde många krig. När man drar i krig beväpnar man sig. För mig är bibeln mitt vapen.”

”Ja, det kanske är konstigt men jag gillar IFK fast jag är från Malmö och nu ska flytta till Uddevalla. Men jag vill inte lämna Betelskeppet helt och hållet så jag har ansökt om att få arbetsträna här. Jag hoppas att jag kommer få det, det kan de ju inte neka mig. De vill ju ha ut folk i arbetslivet.
Det viktigaste jag har här är en DVD-film med foton från en resa vi gjorde till Gräfsnäs 2008. Här är ett foto på mig och mina pojkar. Fast de är ju mycket äldre nu; 9, 15 och 16 år. Vi pratar ofta på telefon men ses sällan. Den äldsta har säkert vuxit om mig vid det här laget, jag är ju bara 174 lång.
Det första jag ska göra nu när jag flyttat är att återta kontakten med mina barn. Först pojkarna, sen har jag en 28-årig dotter i Malmö också. Men jag har sagt att jag ska börja med de yngsta och få en god relation till dem. Sen ska jag kontakta min dotter.
Annars har jag mest saker jag hittat här, tavlor och sånt. Den här figuren har hängt med ett bra tag. Vet inte vart jag har fått den ifrån, jag har nog hittat den också. Jag har ingen aning om vad det är, kanske att han håller i ett bowlingklot. Sen så står det något på kinesiska som jag inte förstår.
Men det största och viktigaste jag har, det är mina barn.”

”Jag har bott i den här lägenheten i två månader nu, men måste snart flytta någon
annanstans. Det är okej här och nära till affären där jag brukar stå och sälja Faktum.
Jag har min man och fyra barn hemma i Rumänien och vi pratar med varandra nästan varje dag. Jag saknar dem så och vet inte hur jag ska ta mig hem till dem igen. Mitt yngsta barn heter Sara och är bara 1,5 år gammal. Mina foton på henne är det finaste jag har. Jag har tagit fotografierna med min telefon och sedan framkallat dem.
När jag tänker på min familj blir jag ledsen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska komma hem. Hur vi ska få pengar och klara oss. Jag vet ingenting om hur jag ska göra med allt och jag tänker på det jämt.”