Emma Knyckare: Fastnat i tårkanalen

Tårar har inte alltid varit skamliga. Förr i tiden var den mäktigaste kingen en man som outtröttligt kunde böla över stupade män, vackra antika epos eller kärlekens nyckfullheter. Men med industrialiseringen och maskinernas inträde fick också män bli maskiner.

Män är överrepresenterade i brottsstatistiken, i missbruk och 70 procent av dem som tar livet av sig är män. Samtidigt får dubbelt så många kvinnor än män diagnosen depression. Det känns barockt, att kvinnor har lättare att beskriva sina psykiska symptom.

Tänk vad mycket samhället skulle tjäna på om män kunde få utlopp för sina känslor? Genom att till exempel gråta, säger jag som är helt oförmögen att själv bjuda på tårar. 

Jag har aldrig sett min pappa gråta. När han tog med mig på min första biofilm, Lejonkungen, alltså världshistoriens sorgligaste film eftersom Mufasa blir överkörd av tusentals gnuer och bara dör, var jag så ledsen att jag höll på att gå sönder. Jag vände bort mitt ansikte och sprang ut på toaletten för att inte visa pappa att filmen gjort mig känslomässigt berörd.

Idag lever jag med en man som gråter ofta och mycket. Han har beskyllt mig för att vara känslokall eftersom jag sällan, kanske aldrig, visar sorg med tårar. Jag har fallit för devisen att tårar är svaghet. Trots att jag är feminist. Och just på grund av att jag är feminist vill jag inte gråta av rädsla för att inte bli tagen på allvar.
Istället hanterar jag sorg med ilska, genom att slå sönder tangentbord.

I julas, var jag ensam hemma och tittade jag på filmen ”En man som heter Ove” och grät besinningslöst. Min man kom hem, såg mig ligga rödgråten i sängen framför datorn. Det kändes så förnedrande att jag kastade den på honom.

Jag går hellre på stan utan byxor och låter kroppsvätskor flöda fritt från underkroppen än att blotta mitt alltid nakna ansiktes vätskor.

Men jag vill att alla skall visa sina känslor, slippa ha en befolkning som slåss och tar livet av sig.

Visst kan det vara skönt att gråta och få sympati, men det är svårt när en är matad med devisen att tårar är farliga – eller ett tecken på hysteri.

Därför grät jag inte på mina släktingars begravningar, på mitt bröllop eller när min egen dotter föddes. Trots att tårarna vid dessa tillfällen är sanktionerade och nästan förväntades.
Jag kände mig usel.

Att inte kunna gråta ordentligt innebär också att andra känslor blir hämmade. Hur ska en kunna ta sig ett riktigt gott skratt när en är helt up tight av att försöka hålla ihop det? Att inte kunna visa känslor leder väl i slutändan, om något, till sinnessjukdom. Vilket är ironiskt eftersom det var just det jag var rädd för från första början, att bli beskylld för att vara sinnessjuk för att jag gråter.

Förr skämdes jag för mina tårar och nu skäms jag för min oförmåga att gråta. Människan är ensam om att vara det enda djur som gråter för att visa sorg. 
Jag vill inte längre vara en gris.

Emma Knyckare är komiker, poddare och radiopersonlighet.