Den sista bluesen (Eller kampen om Göteborg)

En kapitalstark bostadsrättsinnehavare som gärna konsumerar ett rikt stadsliv men själv knappast bidrar till det. Så ser hotet mot Göteborgs själ ut, om man ska tro många av de som lever och verkar på Andra Långgatan. Och framtiden är redan här.
TEXT: PER ADOLFSSON BILD: MARIO PRHAT
Det var på den tiden då man kunde slinka in på ett hak, lyssna på några gubbar som spelade gura och munspel och dricka en öl så långsamt man ville.
Sedan kom våren 2011 och alla muttrade att nu var tiden ute. Krögaren Christer Jansson suckade djupt.
»Jag säljer krogen« sa han.
Tiden hade slutligen hunnit ikapp honom och Restaurang Jazzå – stället som varit en institution i musikgöteborg ända sedan 90-talet, en fritidsgård för 50-plussare och ett av få ställen som fortfarande lyckats ha kvar live-musiken. Nu skulle även det tystna för gott.
»Det är jättetråkigt. Men lagstiftningen ser ut som den gör, och när grannarna klagar finns det inget att sätta emot« sa Christer.
»Jag har bara musik två gånger i veckan och aldrig efter tio. Men det har ingen betydelse. Man kan ju tycka att man borde vara beredd på en del ljud när man köper en lägenhet ovanför en musikkrog, men så här funkar det ju överallt. Hyresrätterna blir bostadsrätter, priserna stiger, det alternativa får flytta på sig och snart har vi Lindex och McDonald’s här i stället.«
Någon ledde upp en blind kille till pianot, en storvuxen kopia av Ray Charles sjöng Georgia on my mind och sen var det dags att gå ut och röka.
Och därute låg den – Andra Långgatan. Den som i New York Times för ett antal år sedan beskrevs som ›det riktiga‹ Göteborg. Det är sunkromantikernas gata. Folkölsanarkisternas, porrgubbarnas, sotarmössornas, svarttaxichaffisarnas och låtsasslagsmålens gata. Där kan man köpa en rättvisemärkt tekanna eller en gammal byrå eller en jättestor dildo. Där sitter anarkofeministerna och bärsar mitt emot strippklubbarna i ömsesidigt förakt och fruktbar symbios – så länge smutsen finns på gatan hålls de stora kedjorna på armlängds avstånd och lokalhyrorna nere.
»Men nu är Andra Långgatans tid definitivt förbi« konstaterar Johan Fahlnes som har sin cykelbutik precis mitt emot Jazzå.
Nyligen chockhöjde hans hyresvärd hyran med över 80 procent. Han var inte den första som råkat ut för samma sak.
»Allt snyggas upp, priserna stiger« säger han.
»Det blir ingenting kvar av det som en gång var Andra Långgatan.«
Det fanns en andra längtan på Andra Lång. Enligt folket på gatan stavades den pengar och representerades av följande person:
En kapitalstark medelklassfigur som sålt sitt hus för att flytta in till den coola delen av stan. En som gärna tar del av det skiftande kulturlivet, så länge det inte kräver några egna uppoffringar. Den bostadsrättsförening som nu tvingat Jazzå att lägga ner sin musik verkade representera själva sinnebilden för den typen.
»Allt i en egoistisk jakt på högre lägenhetsvärden och en fullständigt vansinnig fantasi om att kunna bo på Andra Långgatan i ett av Göteborgs mest nöjestäta områden helt utan störande ljud. Hur fan är en sådan människa skapt?« skrev en av Göteborgs gamla bluesrävar på sin blogg och blev vilt påhejad av alla som någon gång satt sin fot på Jazzå eller bara kände sig förbannade.
Domen var hård:
Parasiter.
Såna som ville ha kakan och äta den.
Varför hade de inte vett att flytta till Mölnlycke om det var lugn och ro de ville ha?
En stund var debatten så hätsk på nätet att Christer Jansson själv gick emellan och bad folk att försöka undvika direkta personangrepp.
Och grannarna, de kände ju inte igen sig i beskrivningen.
»Om du är hemma i din lägenhet och det låter som om någon slår på stereon i ditt sovrum, då har det gått för långt« säger Sven-Olof Nilsson, ledamot i bostadsrättsföreningen som anmält Jazzå till Miljöförvaltningen. Han har inte undgått den ilska som riktas mot honom och de övriga boende i huset.
»Men du kunde lika gärna skriva en artikel om de stackars grannarna som inte kan vistas i sitt sovrum eftersom det låter så mycket« säger han.
»Jazzå är ju en trevlig verksamhet. Jag har inget emot live-musik. Förutom när det blir ett bekymmer för de boende.«
För i övrigt trivs han där han bor, säger han. Det är centralt och nära till allmänna kommunikationer. Det finns många fördelar.
»Och jag vill nog påstå att stadsdelen är ganska lugn. Idag är det inte alls särskilt livligt, om man jämför med för fem år sedan« säger han.
Och om den saken är ju de flesta överens. Jazzå är bara ett av flera ställen som tvingats upphöra med livemusiken i Linnéstan. Det var det klassiska blueshaket Louice, Karlssons Garage på Linnégatan och den pyttelilla musikpuben KoM på Olivedalsgatan. Listan kan göras lång, och ingen av restaurangägarna på Andra Långgatan verkar ha några tankar på att ta upp det igen.
»Det funkar inte. Hur bra man än isolerar så finns det alltid någon som klagar« säger Petrus, som nyligen tagit över Café Publik.
»Har man livemusik i bostadsområden så blir det ju automatiskt konflikter med grannarna« konstaterar Stephan Flodman som äger L´Assassino, men som lade ner sina jazzkvällar då han insåg att det varken gynnade ekonomin eller grannsämjan. Den stora svarta flygeln står där den står, som en vemodig påminnelse om tidernas förgänglighet. Och Stephan har länge sett Andra Långgatans glansdagar i backspegeln.
»Den här gatan har bara en väg att gå« säger han.
»Folk pratar om den här gatans själ, men idag finns bara spårämnen kvar av den själen. Och det går mycket fortare än man tror. Hyrorna stiger katastrofalt. Det har hänt otroligt mycket på bara fem-sex år och jag tror inte det dröjer länge förrän vi får se Din Sko och H&M i kvarteret.«
Framtiden är redan här, tycks det, och den verkar inte ljus för dem som gillar det alternativa gatulivet. Kanske är det därför det nyöppnade caféet A Bite valt nostalgiskt 70-talstema på inredningen. Där inne sitter Johannes Åsberg och pratar om det missförstådda ordet tolerans.
»Tolerans betyder ›tåla‹« konstaterar han.
»Det betyder alltså inte att jag älskar alla andra människor eller tycker att det är en njutning att ha dem omkring mig. Utan att jag står ut med dem. Fast de är jobbiga och stör mig på olika sätt.«
Johannes är idéhistoriker och en av de drivande krafterna bakom Yimby Göteborg, en lobbyorganisation som jobbar för dynamiska, levande stadsmiljöer.
Framför allt vill de ta reda på hur man kan omsätta alla fina ord till verklighet.
»Under 1900-talet handlade stadsplaneringen mycket om att minska friktionen. Allt skulle vara snabbt, effektivt och rationellt. Det krävde att friktionen mellan människor var liten. Idag är det tvärtom. Vi vill ha integration i stället för segregation. Alla vill framställa sig som den där smältdegeln. Men det är mycket snack och lite verkstad« säger han och sneglar ut mot Andra Långgatan.
Gatan var i själva verket ett lysande exempel på just den fina blandstad som målades upp i kommunens detaljplaner och visioner. En av få platser i innerstan som fortfarande hade ett autonomt stadsliv, så långt ifrån det som utformats av Göteborg & Co:s eventkonsulter. Och även om Johannes själv vill vara försiktig med att stämma in i undergångskören kring Andra Långgatan, så ser han ju ironin i utvecklingen. För vad kan vara en bättre mätare på toleransnivån än just tillgången på levande musik?
»Samtidigt kan vi inte sitta och sura för att musiken försvinner på Jazzå om vi samtidigt vill ha den lagliga rätten att inte störas. Antingen får vi förändra lagen, och tvinga folk att ta såna störningar, eller också får vi planera och bygga annorlunda.«
I den sköna nya staden är konflikter inget problem i sig, menar Johannes. Det är sättet man hanterar dem på som kan vara ett problem. Människor med ett urbant sinne ska klara av lite skit i kanterna, lite musik och andra knepigheter, men det är viktigt att göra rätt från början. Därför ser han den största möjligheten i områden där man bygger nytt. Om man till exempel lät kommunen förvalta bottenvåningarna och reserverade våningsplanet ovanför gatuplanet till kontor skulle man minska störningarna väsentligt. Det finns exempel på sådana satsningar i andra länder. Det kunde fungera även i Göteborg.
»Och när vi bygger nya områden tycker jag att vi ska börja med att slänga in nattklubbar och liknande. För det är svårt att få in sådana verksamheter i efterhand« säger han.
»Det stora problemet är inte de gamla stadsmiljöerna där blandningen redan finns, utan hur vi får det att funka när vi bygger nya områden.«
Vilket förstås är en klen tröst för Christer Jansson på Jazzå. Hans restaurang tillhör historien. Nu ska han sjukskriva sig och samla kraft.
»Vi får se efter sommaren« säger han.
»Det har varit en jobbig process. Men om jag någon gång driver en restaurang igen så ska det vara med musik. Det är liksom min grej.«
Var och hur har han ingen aning om. Men det skulle knappast hända här, på Andra Långgatan. Den Långgata som inte längre fanns.
Klockan hade blivit sju på kvällen och bluesfolket började packa ihop sina instrument.
Man tog en öl och en skål jordnötter och nickade till varandra.
Det här var sista bluesen.
Det var dags att gå hem.
»Snart blir det inget mer« sa killen i baren när ett nytt ljud plötsligt sökte sig in från gatan. Utanför klädbutiken mittemot hade någon kört upp en minilastbil på trottoaren. Två enorma högtalare stod på flaket och inne i butiken fanns det gratis öl till folket.
I ett par timmar hördes den tunga reggaemusiken ända upp till Nordostpassagen. Sen kom polisen, och sedan sommaren.